Glädje

R sa, när hon var här, att vi skrattar mycket, att vi har "högt i tak". Hon sa att det är hon inte van. Jämfört med hennes vänner i Schweiz verkar vi mycket mer harmoniska och har närmre till skratt och lycka.

Kanske är det så?
Kanske är det bara som det verkar?

Sak samma. Jag är medveten om att jag är en mycket lyckligt lottad människa som har förmånen att omge mig med fantastiska familjemedlemmar, släktingar, grannar, arbetskollegor, vänner och bekanta.

Vem kan låta bli att skratta och vara glad då?

Granletning

Lite sagolik är nog vår tillvaro ändå ibland.

Idag var det dags igen. I år fick vi ta fyrhjulingen eftersom snön som kommit hittills haft en förmåga att försvinna igen. Men nu snöade det sådan där fridfull julesnö och allt kändes helt perfekt. Grabbarnas kompis ringde hem och deklarerade att han inte ville bli hämtad - han ville följa med och ta julgran!

Personligen tycker jag ju att just granletningen egentligen är den enda julförberedelse som behövs. Bakning, matlagning och städning kan jag gärna fuska med, men inte äkta gran, röda kulor och lite tomtepynt.

Nu är granen hämtad; julen är välkommen!

Filmtajm

Lördag - igen. Fotoväder, men plikterna inomhus drog ut på tiden, eller sov jag för länge? Strunt samma - inga foton till bloggen idag heller, alltså.

Killarna har kompis som ska sova över, den här lördagen också. Passar mig. Jag som alltid önskat mig ett helt fotbollslag. Borde någon gång fråga kusinen som har 10 barn, hur det egentligen funkar i praktiken?

Killarna och jag var på sta'n igår, köpte några julklappar, gick på bio och handlade på Willys. Ibland gör vi det, även om jag föredrar att handla lokalt.

Vi såg "Upp". Jag grät. Trodde väl aldrig jag skulle böla så mycket till en Disneyfilm, men tydligen har inte mycket förändrats sedan jag som barn såg Bambi.

Tänkte på alla som skulle bli världens bästa föräldrar, men inte får några barn, på pappa när mamma inte längre fanns och på alla barn som inte har/får den kontakt de borde med sina föräldrar. Checkade lite med sönerna sedan och det visade sig att de mycket väl fångat budskapet i filmen. Liksom jag hade även de tänkt på morfar. Den yngre sammanfattde biobesöket rätt fint, tycker jag:

-"Det var en bra film, både sorglig, spännande och lite lycklig"

I sitt rätta element

Det var skidtävling på ÖSK ikväll, så själva skytteträningen blev inställd. Men vad gjorde väl det? Vi fick ju provåka en slinga på den utlagda snön.

Nu får det ta mig tusan bli vinter!!

Längtan

Är på styrelsemöte i Rörvattnet. Har ätit gott, druckit gott och arbetat flitigt och (om jag får säga det själv) framgångsrikt. Snackat barn och resor och trivs liksom fisken i vattnet med alla. I morgon ska vi snickra ihop verksamhetsplanen för 2010. Kan bli tufft, men lär nog gå det med.

Genom väggarna, som egentligen inte är särskilt lyhörda, hör jag hur någon snarkar. Jag borde också verkligen sova. Men det går bara inte. Inte just nu. Saknar och längtar efter killarna därhemma. Till viss förvåning även den store.

Banne mig, efter snart 17 år jag fortfarande lika förälskad i denne man som jag aldrig helt kommer att riktigt förstå mig på.

Skriv en rad

Jag läser Bodil Malmsten. Lockad av hennes jämtländska ursprung, fångad av hennes ord, nyfiken på hennes betraktelser och tankar.

Hon har en blogg också. Fast i hennes bok ; "Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig", som jag läste ut i kassan på badet ikväll, önskar hon att det fanns ett annat ord, ett annat namn för just "blogg". Jag kan tycka att det då nog borde finnas flera olika benämningar - för en blogg kan ju verkligen vara så mycket olika. Fast å andra sidan, måste man artbestämma allt, vara sin genre trogen?

Jag har sedan barnsben närt en dröm om att skriva, helst en bok eller så. Efter att ha invigts i bloggvärlden och insett hur oerhört många det finns därute som skriver vackert, intressant, fascinerande, poetiskt och läsvärt, är jag än mer övertygad om att låta det förbli en dröm. Åtminstone om jag förväntar mig att någon skulle vilja och dessutom ha utbyte av att läsa boken sedan.

Även om jag nog en dag går både en skriv- och fotokurs, får mitt skrivande och fotande förbli i dagbokssyfte, för mitt eget nöjes skull, samt till broschyrer och hemsidor för jobbets räkning.

Men ett har jag i alla fall gemensamt med Bodil; "alla dessa kärlekshistorier med små barn i barnvagnar".....

En helt vanlig söndag

I går gjorde jag det igen. Men, den här gången med sällskap! Jodå, hela dagen gick utan att något vettigt blev gjort och LG höll mig sällskap. Det snöade så vackert från tidig morgon till sen kväll, men det enda jag kom mig för med var att gå ut med tvätten, hämta potatis, röja lite i torkrummet, leta reda på killarnas skidor och konstatera att vi får nog byta allt i år, laga middag och hänga ( läs: sova) i soffan framför TV:n. Jo, vi plockade ur frysen för att frosta av den också, men det blev inte klart, tror inlandsisen hade byggt bo där.

Även idag sov jag länge, men smittad av LG:s ångest över gårdagens tilkortakommanden har här i rask takt flitts frys och kylskåp, hängts tvätt och lagts ny i maskinen, röjts ovanför trappen och slängts, slängts, slängts! Känns fantastiskt skönt.....

Nu övertalade LG killarna att stanna hemma och hjälpa honom med diverse maskintvättar i stället för att åka till sta'n och gå på bio. Lika bra att jag också fortsätter då alltså, innan arbetsivern rinner av mig i takt med kaffeklunkarna. För golven behöver visst torkas, kläder vikas och strykas och kanske hittar jag något mer som kan slängas. Den där promenaden jag sett fram emot hela veckan som inte blev av igår, hägrar inte heller lika mycket nu när det återigen slaskar, regnar och är grått ute.


Hann gå ut en sväng också, men framförallt - att gå barfota på nyskurade golv är alltför underskattat!

Valfrihet

Veckorna bara rasslar iväg. Vi hade fredagsmys på jobbet idag - tända ljus, smakprover från Alsens Chokladverkstad till kaffet, nästan inge' folk och jag fick undan en massa surdegar. Hann dessutom klart förberedelserna inför nästa veckas styrelsemöte och t o m påbörja arbetet med ett av mina större dåliga samveten. En bra dag på jobbet m a o.


Har precis sett "Broarna i Madison County" igen. Såg den första gången relativt nykär, tillsammans med J (han som sedan blev polis), när den var ny för snart 20 år sedan. Jag har alltid varit en stor beundrare av Meryl Streep och tyckte nog redan då att att filmen som sådan var "bra", men själva storyn hade jag svårt att acceptera, än mindre förstå.

Nu, ett halvt liv, 13 år som sambo och två barn senare ser jag på den med helt andra ögon, ur ett helt annat perspektiv. Livet har överraskningar i beredskap för oss, men endast vi själva avgör hur vi handskas med dem, vilka val vi gör i livet.

Då - kunde jag bara förlika mig med det faktum att Francesca ändå stannade hos familjen. Nu - med en insikt om att allt inte är enbart svart eller vitt, beundrar jag hennes mod, styrka och visdom för varje enskilt val genom hela berättelsen. Det vackert, vemodigt och tårar trillar tätt på min kind.